Dixie, min fina ponny.
Jag älskar dig verkligen.
Finns mycket och säga om dig.
Men jag kan inte säga allt.
Du är världens finaste häst på hela jorden.
Skulle göra vad som helst för dig.
Min fina häst, jag saknar dig.
Vill se dig, nu, nu!
Få krama om dig, och så lägger du dit vackra huvud mot min axel.
Och sen suckar du tungt.
Jag kommer aldrig glömma när jag satt inne i din box.
Och du stog där och åt ditt hö.
Då och då tittade du upp med din fina huvud.
Dina ögon glittrade.
Jag satt i ett hörn och grät.
För nästa dag skulle jag lämna dig.
Det visste jag.
Du kom mot mig och puttade lite lätt på mig.
Jag ställde mig upp och slog min armar om din hals.
Du la ditt huvud mot min axel och jag grät mer.
Tårarna bara rann, och rann, gick inte att stoppa.
Jag kunde liksom inte föreställa mig ett liv utan dig.
Jag viskade i ditt öra: Jag älskar dig Dixie, men nu måste jag gå...
Sen lämnade jag dig och gick upp till stugan.
Jag låg i sängen och grät.
Ingen visste om det.
Tillslut kom dom tillbaks från sin ridlektion.
Då märkte dom mig.
Jag tänkte inte berätta.
Låg kvar.
Låg kvar och grät.
Jag glömmer dig aldrig.
Den sista dagen tog jag en penna och skrev på min hand,
Dixie, världens finaste häst.
Du är mitt allt, finns inget liv utan dig.
Dixie, det ska vara du & jag.
Mot världen, och föralltid.

~ Dixie, jag älskar dig ♥


Tack för all kärlek du gav mig ♥